Hemma 2003-08-24 På måndagen åker jag, eller rättare sagt kör (det är en väsentlig skillnad) tillbaka norrut. Jag har som jag ser det två alternativa vägar. Väg F26 och väg F35. Väg 26 går längst österut, strax norr om Europas största glacier, Vatnajökull (8.400 kvadratkilometer), och närheten till denna gör detta att jag måste passera många djupa och långa vadställen. Eftersom jag nu åker själv igen så tvekar jag. Jag tror säkert att det skulle gå, men om jag lägger mig i vattnet kan jag få stora problem att framför allt få upp cykel på land igen. Jag pratade med en Italienare som sänkt sin Honda XR 650 i ett vad och det tog honom åtta (8) timmar att få upp och igång cykel igen, och den tiden har inte jag just nu… Istället tar jag väg 35 som ska vara utrustad med broar. Efter en snabbtitt på Geysir och Gullfoss ger jag mig iväg norrut. Nu har jag 30 mil till nästa mack och jag tänker att om jag ska vurpa mitt ute i ingenstans, ska jag inte göra det åt vänster, för då går bensinkranen av. Till KTM:s konstruktörer: Hur tänkte ni egentligen? Den ena kurvan avlöser den andra innan den första har tagit slut, om ni förstår vad jag menar. Nu är vädret också för en gångs skull riktigt bra. Men efter en 15-20 mil börjar jag ändå tröttna, vägen är för bra. Jag tittar på min mest detaljerade karta och hittar en track som ser rolig ut. Den innehåller ett antal vadställen, men finns det något på den här lilla ön som jag och min KTM inte skulle kunna klara… Nu är det roligt igen! Underlaget varierar hela tiden och det börjar gå farligt fort. På några ställen, där jag tycker att det svänger lite för skarpt, gör jag en ny "track" strax utanför den befintliga. Jag stannar och flyttar min satellittelefon och GPS från packväskan till ryggsäcken. Nu kan jag, tänker jag, även om jag vurpar och skadar mig, få tag i telefonen och ringa efter någon… Efter att jag passerat några mindre vad kommer jag till det största jag sett på hela resan. Det är inte så strömt, men djupt. En meter, eller mer, ser det ut som på håll. Jag tittar på tripp- mätaren, och med tanke på att jag hållit i ganska hyfsat de sista 10 milen, konstaterar jag att jag har ungefär en snöbolls chans i helvetet att komma tillbaka till den större vägen på bensinen som jag har kvar, och här lär det ju inte komma förbi någon bil på länge… Jag kör tillbaka 50 meter och tänker, hellre dö än tveka, går det så går det, och går det inte så blir det väl i alla fall några bra bilder. 100 meter senare är jag genomblöt men både jag och motorcykel står i alla fall på andra sidan. Efter att det regnat tio gånger till och jag passerat ungefär 1 miljon får kommer jag två timmar senare till Islands näst största stad Akureyri och hittar ett guest house där jag kan torka upp lite. Dagen efter kör jag de sista 30 milen till Seyðisfjörður och kör på färjan tillbaka hem. Jag skulle enligt den ursprungliga resplanen ha stannat på Färöarna i tre dagar på vägen hem. Anledningarna till att jag inte gör detta är att man på Färöarna måste ha ett s.k. "grönt kort", vilket jag inte har, man riskerar annars upp till 2000 kr i böter. En annan anledning är att hela Färöarna (dvs. vägarna) är asfalterat. Asfalt är ju i och för sig bra, men inte med en encylindrig KTM… Fotogalleriet är nu uppdaterat med bilder från resan! David Reykjavik, igen 2003-08-17 Istället för att vänta på måndagen och byta bakdäck kör jag på mina 2 mm vidare mot Laugarvatn. Där träffar jag BMW-klubben igen och vi kör ut på tracksen* (se förklaring längre ned) runt Landmannalaugar. Ett antal djupa vadställen passeras. KTM:en trivs som fisken i vattnet men de stora och tunga BMW-cyklarna har lite problem. I en djup, ström fors ligger plötsligt en GS 1150 i vattnet (inga namn nämnda Cristian). Efter att vi släpat upp cykeln på land får vi alla en snabbkurs i hur man tömmer en BMW-motor på vatten. Efter att vi tömt varje cylinder på någon liter vatten och släppt ut resten av forsen ur luftburken snurrar den igång igen. En vattenpelare på flera meter står ur avgasröret men snart går den som en klocka igen. Innan dagen är slut hinner vi utföra samma manöver på en 650 Funduro också. Därefter får jag, vid de djupa vaden köra först och reka, givetvis mot en viss ersättning. En öl i baren i kväll om jag lyckas och fem om jag blir liggande i vattnet... Vi fortsätter på ungefär samma spår under de kommande dagarna. På Island varierar landskapet och underlaget lika mycket på en timma som det gör under en veckas körning i Sverige. Sand, grus, lera, gräs, berg, sten, vatten och asfalt, underlaget byts strax innan man hinner komma in i rätt körteknik. Efter ett par dagar lämnar jag BMW-ligan i Seyðisfjörður och drar mig tillbaka till Reykjavik. Efter 75 mil asfalt och diverse bortdomnade kroppsdelar rullar jag fram till KTM-handlaren Karl i Reykjavik www.ktm.is. KTM:en går mycket fint brevid vägen men ska man åka långt på asfalt finns nog bättre alternativ... Karl fixar ett nytt bakdäck till mig, som vid det här laget har ett mönsterdjup på minus ett par millimeter. Han frågar också om jag vill följa med dem ut och köra enduro på Hekla dagen efter. Självklart! Det märks att Karl haft ett ganska stort inflytande över motorcykelåkandet på Island, 14 av 15 cyklar är KTM. De flesta cyklarna är 525 EXE och några 250, med andra ord ca 50 kg lättare än min. Nu är det offroadkörning på ganska hög nivå. Jag får slita hårt med mina 180 kg motorcykel för att inte komma för långt efter. Landskapet är helt klart fascinerande att köra i. Lavan vi kör på tillkom i Heklas senaste utbrott år 2001. Det ryker i spåren efter oss, jag vet inte varför, men varmt verkar det vara iallafall. På vissa ställen rasar marken in och bildar djupa hål i marken, helt klart stora nog att iallafall svälja mitt framhjul... Efter 6 timmar har min KTM verkligen fått känna på det hårda islandslivet och en smärre markkänning med en avbruten bensinkran som resultat har också hunnits med. Någon sa att man inte har vurpat förrän man släppt styret, man har bara motorcykel i fel vinkel... När man behöver reservdelar är det mycket behändigt att ha med sig Karl. Han har ingen kran hemma, men väl en KTM 660 Rally som vi "lånar" bensinkranen på. I Reykjavik träffar jag John och Erik från Tibro som varit och vandrat på Island i tre veckor. Vi hyr en stuga tillsammans och går på lördagen ut och firar Islands födelsedag. En ordentlig fest med nära 100.000 besökare (rätt bra för en stad med 130.000 invånare). Söndagen blir ganska stillsam, jag och John åker till Blå Lagunen och ligger och slappar i det 40-gradiga vattnet hela eftermiddagen. Erik ville dock hellre ligga och slappa i stugan... * På Island finns i huvudsak tre olika typer av vägar. Den första är "N"-märkta, dessa vägar är oftast asfalterade och körbara året runt. Sedan kommer "F". Dessa är fjällvägar och är ofta (fast absolut inte alltid) ordentligt utmärkta och utrustade med komfortdetaljer som tex. broar. De sista är "Tracksen", dessa är streckade linjer på kartan och om man har riktig tur även markerade i verkligheten. Tyvärr kommer jag inte kunna visa några bilder förrän i nästa dagbok. Islands internetcafeer stödjer tyvärr inte min kamera... David Reykjavik 2003-08-10 Eftersom alla säkert redan vet hur fantastiskt Norge är att köra motorcykel i och hur tråkigt det är att åka båt, särskilt i 43 timmar, så börjar jag den här berättelsen i Seyðisfjörður på Island den 7 augusti 2003. Det är 13 grader varmt och dimman ligger tjock som filmjölk över den lilla hamnen i Seyðisfjörður. Under båtresan från Bergen träffade jag på Svenska BMW-Klubben, ett gäng på nära 40 personer som ska köra motorcykel på Island under en vecka. Eftersom jag reser ensam frågar jag om det är ok att jag åker med dem en bit. Självklart svarar Kjell, som är ledare för gruppen, men då måste du lova att du köper en BMW nästa gång. Skitsnack tänker jag men går till slut med på att skaffa en BMW-keps iallafall... Jag åker med ett gäng på 7 personer som ska dra sig ut på de mer obefintliga vägarna. Landskapet här är säkert otroligt fint. Tyvärr syns det inte på grund av den tjocka dimman och man får vara nöjd om man ser bakljuset på motorcykel framför. Efter några timmar börjar dimman lätta och efter att vi stannat och tryckt i oss en hamburgare sticker vi ut på lite mindre vägar. BMW-ägarna håller, mot förmodan, i rätt hyggligt. Nu börjar det bli riktigt roligt, vädret blir bättre och vägarna sämre! När dagen är slut har fortfarande ingen vurpat, men detta åtgärdas dagen efter, tre BMW i backen, men ingen KTM, än så länge... Fram på eftermiddagen dag två kommer vi till ett större vadställe. Jag kliver av och går igenom vattnet för att reka. Det är drygt en halv meter djupt, knappt 100 meter långt och ganska strömt. Jag är beredd att göra ett försök, men BMW-grabbarna tvekar. Förståligt med tanke på att deras cyklar är nära 100 kilo tyngre än min och att deras luftintag sitter oroväckande lågt. Vi vänder och åker de 10 milen tillbaka till väg 1 och kör asfalt de 40 milen som återstår till Reykjavik. Just nu sitter jag och tittar ut på regnet som förföljer mig och funderar på om jag ska köra vidare i dag eller om jag ska vänta tills i morgon (måndag), så jag kan investera i ett nytt bakdäck innan jag lämnar Reykjavik. David Sverige 2003-08-03 Jag påbörjade idag min resa till Island, vilket innebär att dagboken kommer att uppdateras inom kort. Titta gärna in här igen om ett par dagar! David