Den 2 augusti 2003 kl. 06.00 rullade jag ut Ktm:en ur garaget i Järpås, strax utanför Lidköping. Nästan exakt tre månader tidigare rullade jag in Africa Twinnen efter Afrikaresan. Jag kände mig seg när jag drog iväg, men var ändå fast beslutsam att komma så högt upp i Sverige som möjligt den dagen. Det var grått och mulet och regnet hängde i luften. Jag kände redan efter ett par mil att jag började småfrysa, men jag hade bestämt mig för att inte stanna innan jag skulle behöva tanka första gången. Det blev i Orsa 40 mil senare… Efter att tankat fullt började jag plocka fram min medtagna frukost. Jag hann tyvärr bara få i mig halva mackan innan jag kände de första regndropparna, typiskt. På med regnstället!! Jag kör med Gore-Tex ställ men det tar lång tid för det att torka och jag vill inte starta nästa dag med blöta kläder, dessutom hjälper regnstället att hålla en frusen människa som mig varm lite bättre. I ihållande regn kom jag snart till mitt egentliga mål för dagen, Östersund. Jag hade nu kört ca 70 mil men allt kändes bra, så jag fortsatte. Ytterligare 45 mil senare kom jag till Arvidsjaur. Letade boende men hittade inget lämpligt så jag drog de 15 milen vidare norrut till Jokkmokk, strax norr om Polcirkeln. Här hittade jag ett utmärkt vandrarhem och strax efter kl. 21 satt jag i bastun och hade det bra. Framför allt var det skönt att inte frontat med någon av alla de renar som strosar omkring på vägarna. Kan väl erkänna att milen på en duktigt vibrerande enstånka kändes ganska bra i både häcken och händerna. Klicka på bilderna för att förstora. Dag två startade jag med att gå ett par timmar i "Àjtte", Jokkmokks berömda "Svenskt fjäll och Samemuseum", alldeles för kort tid på detta mycket intressanta museum. Har ni vägarna förbi Jokkmokk så ta en titt. Jag fortsatte min resa norrut mot Karesuando genom fantastiska "Laponia". Det är Lapplands världsarv som sträcker sig över ett 9400 km2 stort område i de norrbottniska fjällen. Skogarna har sedan urminnes tider brukats av nomadiserande jägare och renskötare. Väl framme i Karesuando svängde jag in på turistinformationen. Jag visste att "Treriksröset" låg någonstans i närheten så jag in för att skaffa information. Jag fick veta att det var 11.5 mil dit norrut genom Finland och sista färjan skulle gå om 45 min. Jag hade bara ätit frukost ännu och var ganska hungrig men turist-personalen sa att det fanns restaurang vid "Treriksröset" så jag kan väl utan att överdriva påstå att Ktm:en fick bekänna färg en stund. Efter ca 43 min kom jag med ett kraftigt bredställ ned mot färjan i Kilpisjärvi, de skulle precis lägga ut men när de såg mig lugnade de sig lite. Jag parkerade bågen och tog med min packsäck och klev på båten, lite stressad men glad för att jag hann med. Efter en båtfärd på ca 45 min började vi närma oss Koltaluoka, som för övrigt är ett gammalt sameviste. Jag frågade kaptenen var restaurangen låg och när båten gick tillbaka till fastlandet. - Restaurang? Det finns det ingen här och båten kommer först imorgon bitti och hämtar igen, svarade kaptenen. Ok, jag hade nog missförstått turistpersonalen i Karesuando lite grann. Nu hade jag alltså en natt ute i det fria framför mig och tältet hade jag ju prioriterat bort från packningen. Det var inte så farligt att behöva sova ute men jag var ju ganska hungrig. Hur som helst började jag vandra de tre kilometrarna till det berömda "Röset". Platsen högst upp i norr där de tre rikena, Sverige, Norge och Finland möts och som är utmärkt med ett röse av stenar. Det var inte mycket att se, men trots allt kul att ha varit där. Jag började nu förbereda mig för natten och spände upp mitt myggnät i ett träd och lade ut mitt liggunderlag i gräset. Jag fick fram min sovsäck och gick sedan ned till sjön för att försöka stilla min hunger med vatten. Hyfsat "mätt" gick jag till sängs under trädet och beundrade stjärnorna innan jag föll i sömn och sov förvånansvärt bra till nästa morgon. Vid niotiden dagen därpå befann jag mig vid hamnen för att möta båten, men det var ingen där. Det visade sig att det skulle dröja en stund till. Vid lunchtid hade mitt tålamod tagit slut och efter en del telefonsamtal fick jag tag i numret till båthamnen i Kilpisjärvi för att höra vad de höll på med. De informerade mig om att båten hade gått sönder på morgonen och att de skulle komma så fort de kunde. Vid tretiden kom dock en glad finne farandes i en liten motorbåt. Finnen skrattade och frågade om det verkligen var sant att jag varit över på ön utan både mat och tält. Gårdagens kapten hade tydligen skvallrat. Tja, vad skulle jag säga? Klicka på bilderna för att förstora. Jag var snart tillbaka i Kilpisjärvi och såg med glädje att motorcykeln var kvar där jag parkerat den dagen innan. Jag satte fart mot närmsta mack och köpte ett par rejäla mackor, gott! Efter att både jag och bågen fått bränsle tog vi nya tag och styrde kosan mot "Alta" i Nordnorge, en färd på ca 32 mil. Vägen dit var gudomligt vacker och jag fick stanna gång på gång för att beundra utsikten. Detta är en väg som jag verkligen kan rekommendera alla motorcykel-åkare, bilister också för den delen. Jag tog in på ett vandrarhem i Alta och fick dela rum med ett par äldre gubbar. Jag frågade om någon av dem snarkade, men det gjorde de absolut inte svarade de. Visst, jag vaknade självklart av att en av gubbade drog rejäla stockar och jag blev som vanligt "lätt" irriterad som jag brukar bli när någon snarkar då jag försöker sova. Jag gick upp och "fotade" till gubben lite och han vaknade och undrade vad jag höll på med. - Du snarkar, svarade jag. - Va, jag? Nä, jag snarkar inte. - Nä, visst. Tror du jag går upp mitt i natten och sparkar på gamla gubbar för att jag tycker det är kul, undrade jag. Jag sov ett par timmar men gav upp vid 05.00 på morgonen och satte kurs mot Nordkap. Det var 23 mycket kurviga mil kantade av väldigt mycket renar. Det fina var att jag bara mötte ett par bilar på hela sträckan så jag kunde köra som jag ville. Det var otroligt vackert de sista milen och väl framme vid Nordkap förstod jag varför så många snackar om det. Det är bland de finaste miljöer jag upplevt. Jag hade tur, för det var klarblå himmel och perfekt sikt, annars är det ju känt för att ofta vara dimmigt och regnigt här. Jag åkte sedan ända ut till kanten och fotograferade lite där bara gående egentligen får vistas. Det tog bara ett par minuter innan vakterna kom, men det gjorde inget, jag hade redan fått mina bilder! Nu var det bara hemresan kvar genom Norge och Finland, Silja Lines färja från Helsingfors till Stockholm och sedan 35 mil till sin egen säng. Men först hälsade jag på en kompis i Överkalix och vi åkte till Jyväskylä i Finland och tittade på Finska Rallyt. Åt otroligt god älgfilé och avslutade kvällarna med vedeldad bastu och kalla Lapin Kulta. Livet har sina goda stunder!! Klicka på bilderna för att förstora. Total reslängd blev ca 600 mil. Johan